”Att gjuta metaller vill säga, att under deras flytande tillstånd åt dem giva en bestämd skapnad, som de även bibehåller sedan de åter antagit fast form. I allmänhet tillgår detta så, att en ihålighet eller fördjupning av en viss figur, fylles med den smälta metallen. Det sålunda åstadkomna stycket benämnes, med ett allmänt namn, gjutgods.” Beskrivningen på denna sida finns att läsa i en lärobok i mekanisk teknologi från 1800-talets mitt. Det kan tyckas länge sedan, men inte mycket har förändrats sedan texten skrevs. Här berättar vi om hur det går till när vi på Byarums Bruk gjuter våra möbler. Vi vill också sätta in Byarums Bruk i ett sammanhang och börja från början, i gjuteriets vagga. Långt innan någon lärobok i mekanisk teknologi var påtänkt. Säg gjutgods och tankarna går säkert till en smutsig fabrik i industrialismens gryning, kanske i England eller möjligen i Sverige. Gjutjärnet har kallats det 19:e århundradets fingeravtryck och utan gjutjärnet hade många av de två senaste seklernas uppfinningar förblivit tankefoster, om ens det. Gjuteriindustrins frammarsch var utan tvivel en av grundpålarna i den industriella revolutionen. Men gjutgodsets tideräkning började långt före den industriella revolutionen. Att gjuta metaller är en konst som människan känt till länge. Vi borde kanske, istället för smutsigt, hett och bullrigt bruk, föreställa oss Kina för två tusen år sedan. Skickligt göts där vid denna tid exempelvis en hel bro i järn. I Europa fick man än så länge nöja sig med att gjuta i brons, som inte kräver lika hög värme för att smälta. Exakt när vi även här i Europa lärde oss att gjuta järn är osäkert, men arkeologer i Sverige har grävt fram masugnar som är tusen år gamla – kanske var vi först i Europa med järngjutning. Vad man säkert vet är att under senmedeltiden göts järn även i Europa. Tekniken hämtades antagligen från Orienten. Under mitten av 1500-talet övertog så järnet bronsets ställning som det ledande gjutmaterialet, främst därför att järn var ett billigare alternativ. Och eftersom det militära behovet av artillerimaterial var stort, expanderade järnanvändningen i Europa snabbt.